YVONNE LARSSON /KRISTIANSTAD KONSTHALL 20/10/12
– invigningstalet
Vad är det konstnären ser? Jag backar tiden till den sista augusti i år. Hösten har bestämt sig för att göra en tidig inbrytning. Yvonne Larsson och jag går tillsammans längsmed Stadsgårdsleden i Stockholm, alldeles bortom Slussen. Kastvindarna från Saltsjön vräker regnet rakt ner i våra ansikten. Till vänster reser sig vågorna. Till höger bilarnas dånande längs motorleden. Vi hukar där vi halvspringer på kajen. Plötsligt ser jag hur Yvonne stannar och höjer blicken över biltaken och stint fäster den på den brant stupande bergväggen där ovanför. Den som störtar rakt ner från Katarinavägen som ett stelnat vattenfall och vars lodrät skrovliga vägg utgör en oemotståndlig lockelse för stadens bergsklättrare. Men uppenbarligen också för en konstnär från Grönhem, Gärsnäs, Österlen, Skåne. Som om regnet, blåsten, oljudet, inte längre bjöd något som helst motstånd fastar hennes blick där och avsöker den råa ytan som en spårhund på jakt efter tryffel.
Vad är det hon ser? Efteråt när vi sitter på ett fik och värmer händerna runt våra kaffekoppar säger hon: ”Motivet är ett nödvändigt ont”.
Meningen häftar sig fast i minnet och blir kvar. Därför att den vänder upp och ner på villkoren för seendet. Motivet är inte målet. Även om det kan se ut så i det ögonblick en konstnär fastnar inför en företeelse, ett ting, en bit av verkligheten som hon vill avbilda och göra till sin. Snarare handlar det om att måla bort motivet, låta det förlora sin betydelse. Och måla fram det som egentligen ska målas. ”Det instrumentella och möjliga flätas samman med mig (det som är jag) till en existentiell metafor”. Den där sista meningen har jag också tagit mig friheten att knycka från konstnärens egen mun och upprepa som vore det min egen. Det är kanske enda sättet att tala om konst. Blanda olika utsagor och låta dem klinga mot eller med varandra. Undvika den förutbestämda och raka vägen.
Vad är det jag ser? Jag låter blicken löpa bland Yvonne Larssons bilder på de olika platser där de kommit mig till mötes. Först i en mejlbilaga på min dataskärm, sedan i utställningskatalogen som kom i brevlådan, och nu slutligen här I.R.L. In Real Life, som det numera heter, i museets rum. En lång resa i skilda medier. Jag är alltså i någon mening förberedd när jag stiger in här. Ändå slås jag av konstens monumentala kraft i rummen. Hur verken spränger sina ramar och överväldigar mig. Skogens famn heter sviten med tretton utsnitt ur den skog som vi alla fruktar – eller drömmer om – att gå vilse i. Själva ordet famn betyder från början något som står öppet. Bilden finns där som en dörr att gå in i. Den står öppen för betraktarens blick. Konstnären har tagit sig friheten att bryta mot naturens lagar och flyttat in skogen inomhus, som det så vackert heter. Är det därför som snön på granarnas grenar sakta smälter? ”I våra trädgårdar förbereder sig skogar” skriver den franske poeten René Char i en av sina aforistiska dikter. Det är den krocken jag blir varse när det vilda tränger sig in i civilisationens rum och tar plats. Det är som att upptäcka att något av det mänskliga i mig mycket sakta är på väg att förgranas, bli skog, kall skog. Att avbilda verkligheten är alltså ett riskfyllt projekt. En fara som också spiller över på betraktaren. Ju mer jag tar emot den öppna famn som skogen erbjuder mig, desto mer upplöses den. Skogen blir inte längre skog, utan flimmer, blänk, dimma, en dansande kalligrafi av tecken i rörelse. En yrsel som drar iväg med det förutbestämda seendet och sätter det i gungning.
Fastän vi är inomhus snöar det. I Yvonne Larssons värld är snön både vit och svart. Outgrundlig lägger den sitt kalla sköra spindelvävstäcke över allt det som vi förut såg så tydliga konturer av. Till skillnad från regnet är snön ljudlös. Men vilken färg har det som inte hörs? Ett möjligt svar finns i målningen med den eggande titeln Tystnaden vid nattligt snöfall. Djupt svartblå med enstaka gröna blänk tiger den still också om man lägger örat tätt intill. Men efter natt kommer dag. Och hör! Ur de närmast fotografiska målningarna i triptyken Duvlek där varje rasterpunkt står och darrar som om den inte kan bestämma sig, hör i alla fall jag duvors kutter och flickors förtjusta och förskräckta fnitter. Så levande, direkt urstigna ur familjealbumet, är dessa barn. Ändå är det som om konstnärens lite nervigt rörliga sätt att återge scenen förebådar något hotfullt. Har inte duvorna klamrat sig fast lite väl hårt där på flickornas axlar? Som ville de lyfta med sitt byte, människobarnen, och segla iväg bort över den där vilda skogen som för tillfället trängt sig ända in i museirummen.
Vad är det vi ser? Ordet vi känns en smula malplacerat i sammanhanget. Varje betraktare ser sin egen bild. Det är det som är konstens storhet. Att den låter den där famnen stå öppen och tillåta vars och ens egna minnesbilder och erfarenheter att beblanda sig med konstnärens verk. Skapa nya, aldrig tidigare sedda bilder som kastar nytt ljus över livets alla dolda irrgångar. ”Man vet förvånansvärt lite om sig själv”. Ännu en mening som häftat sig fast i mitt minne, ur en intervju med konstnären bakom de bilder som här omger oss. Att måla är kanske ett sätt att ta reda på lite mer om sig själv och världen. Liksom att betrakta dessa målningar. Följa det där fladdrande ljusspelet över ladans vägg, se krukans ornamenterade mönster på den bukiga väggen och undra över vad som både döljs och skymtar där innanför motivets yttre konturer. Eller gå ut i den mörka trädgårdsnatten, där det som i dagsljus förefaller helt bekant och välkänt förvandlats till obegripliga och okända mönster och former och den där diktraden av René Char, den om skogen som förbereder sig innanför vårt eget staket, tycks alldeles sann och helt självklar.
Marie Lundquist
TRE NEDSLAG I YVONNE LARSSONS BILDVÄRLD
Mamma, pappa, barn. Ett klassiskt motiv. Åtminstone i familjealbumet. Och kanske är det ur ett sådant som målningen är hämtad. Den känns märkligt bekant. Har inte också jag en liknande bild i mitt album? Är det därför jag automatiskt läser in min egen familjehistoria? Bilden känns mycket arketypisk. En mörk far i någon slags uniform och en ljus mor, i en vid kjol. Den enda som liksom bryter mönstret är barnet. Lite för stort för att riktigt rymmas tycks det vilja kränga sig loss ur bilden och störa uppställningen. Och så är det all den där kraftiga rastreringen som förvandlar hela bilden till minne. Allt håller på att lösas upp i sina beståndsdelar. Små, små pixlar som visar hur ömtåligt och samtidigt sinnrikt hela tillvaron är fogad samman. Rastrering är ett sätt att återge halvtoner. Alltså en färg som inte riktigt har bestämt sig för var den hör hemma. I flera av dessa målningar finns ett flimmer, något oroligt, pågående. Skuggspel, solkatter, mönster som hela tiden tycks beredda att förändra sig och liksom barnet fortsätta sitt liv utanför bilden. Om de inte hålls på plats och inordnas i form av möbeltygets bestämda avgränsning. Men denna distinkta ordning är ett undantag. Mest befinner vi oss i det utomhusliga. Står mitt inne i en väldig ogenomtränglig granskog som tycks ha invaderat jorden. Inget annat ljus än snöns vita täcke når dit in. Som utspilld mjölk skapar den också mönster och skriver fram varje barr, varje gren ur mörkret. Ibland, nästan som av en slump, växer det fram något igenkännligt ur den plats som fortfarande ser ut att söka sin form. Ett hus, uppvikt som en Rorschach-bild visar det sin spegelbild: en ljus sida och en mörk. Mellan dessa båda ett klädstreck med vita lakan, spöklikt upphängda över en jord som tycks vara i bävning och överallt öppna upp djupa hål och sprickor. Ändå – husen står där trygga, trots sina brutna tak, lakanen ska snart tjäna som underlag för människans sömn och hennes drömmar som oavbrutet väver nya mönster av det sedda.
Marie Lundquist Författare
