Thomas Kjellgren

ATT SE ÄR ATT SE VIDARE…

Yvonne Larssons konstnärskap rör sig alltid mellan minne och nutid. Det bygger på igenkänningen och nyupptäckten och innehåller därför också framtidsaningen. Hennes närvaro är stark, i både tid och rum. Målningarna domineras av olika arketypiska föremål och motiven: urnorna, husen, närbilderna av landskap och stadsöversikter gestaltar tillsammans olika tillstånd i det mänskliga livet. Vi ser in i både det vardagliga och det existentiellt komplexa.

Genomgående handlar det om att se; om att göra synligt. Att enkelhet aldrig får bli förenkling utan snarare förtätning och laddning. Att de realistiska formerna och färgstråken gradvis kan glida över i mer abstrakta mönster. Där rörelserna mellan målningarnas ytor, mellanrum och djup skapar ovissa och dubbla känslor av något som ligger avlägset i tid och som också manifesterar sig med en påtaglig närvaro i samtiden.

Bildserierna Skogens famn och Duvlek är Yvonne Larssons senaste målningar. De utgör summan av alla hennes tidigare! ”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten som ett träd bär sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare”, skriver Tomas Tranströmer i ”Minnena ser mig”. Yvonne Larsson hade säkert gärna använt sig av en sådan samlingstitel, om den inte redan varit upptagen. Det seriella arbetssättet understryker hennes grundläggande hållning: att konsten är en pågående process där man, tålmodigt och långsiktigt, återger minnets reflexer och följer hur formerna och färgerna förändras och förvandlas i nuet.

Skogens famn”är förutom de tolv bilderna av en faktisk granskog – och upplevelsen av ett stycke natur från den senaste, kalla vintern i trakterna kring Gyllebosjön där hon bor och arbetar – ett existentiellt och minnesfyllt livsrum. En plats och ett utvalt visuellt synfält där växtkraften och tideräkningen fångats in och tillfälligt upphävts. Allt är först nästan ogenomträngligt men blir gradvis mer och mer genomsiktligt – i takt med att ögat frigör detaljerna, ur mörkret, djupet och minnena. Något som påkallar vår uppmärksamhet just nu och just här. Främmande och fullständigt välbekant samtidigt. Insikten, den drabbande: vi har alla, någon gång, stått i eller inför en granskog. Ensam med tankarna som väcks: var går gränsen för skogen, för människan? Var börjar och slutar vår ensamhet, vårt språk, ögats räckvidd?

Samma sak med själva måleriet, överföringen av synminnet. Ett uppmärksamt seende. Lager på lager, undermålningar, skikt på skikt. Partier som ljussätts och mörkläggs. Övermålas eller mejslas fram. Hela tiden dialogen mellan det som iakttagits och det som gestaltas. Upprepningarna är viktiga för att göra det sedda verkligt synligt. Men också de små förskjutningarna har stor betydelse, nyanseringarna och förtätningarna. Allt detta som tillsammans skapar en så sammansatt och hållbar bild som möjligt – av allt detta som vi först snabbt och enkelt läste av: som en granskog, grenar, mörkret, snön, gläntorna.

Till skillnad från mörkret och de delvis nedsläckta granskogarna sker allting i triptyken ”Duvlek” i öppen dager, i fullt dagsljus. Nästan som i en överexponering. Yvonne och en granne från barndomen leker med två tamduvor. Fåglarna sitter nära barnens ansikten, på axlarna, och allting andas av en avvaktande förtrolighet och förväntan. Direkt framplockade ur det fotografiska familjealbumet – diabilder, upptagna ur den tillfälliga glömskan – framstår dessa bilder som ett par lyckligt infångade ögonblicksbilder. Ett par tidsfragment och vittnesmål, som ännu inte är helt utsuddade och färgupplösta. Det personliga får också här en allmängiltig räckvidd.

Trots att man kan avläsa allting tydligt i bilderna är det samtidigt något som skaver inne i dem. Här finns en underliggande oro för att det kanske inte riktigt gick som det först såg ut att gå. Man kan känna aningen av betydelser i begrepp som ”Det här är ingen duvunge” eller ”Detta är ingen barnlek”. Ingenting är ju så enkelt som det först verkar vara.

Till denna kluvna stämning medverkar säkert också Yvonne Larssons medvetna teknik där hon använder rasterpunkterna som en viktig del av sin berättelse. Dessa punkter skapar ett oroligt flimmer, där skuggor och speglingar medverkar i något som vi varken kan bestämma som upplösning eller tillblivelse.

Ett liknande raster av punkter, samma utgångspunkt i en fotografisk förlaga, har Yvonne Larsson använt sig av i den stora målningen av en kärnfamilj. Mamman, pappan och barnet fångade i en situation, och i en klassisk uppställning, som många av oss kan känna igen oss i – och där vi säkert har liknade foton inklistrade i våra egna familjealbum. Svart på vitt, men även här arbetar hon med minnets framkallning och en ovisshet vad gäller tid och rum. Genom en medveten bildbeskärning, nästan omärkliga förskjutningar i kropps-och klädskalorna, skapar hon en närbild som kommer oss litet för nära. Delarna av huvudena och benen försvinner utanför bild. Genom detta uppstår en förtätad och laddad stämning. Jag ser, alltså finns ni – men vad är det som händer, egentligen?

Återigen handlar det om en avläsning, om blicken och det aktiva seendet. Om platser och synfält där det sammanhållande och sönderfallande ryms samtidigt. Uppgiften: att göra något synligt som inte tidigare har varit synligt för någon; att framkalla alla möjligheter; att se för att verkligen få oss att se!
Bilden av kärnfamiljen och målningarna i Duvlek har tillkommit parallellt med den stora sviten Skogens famn under två intensiva arbetsår , 2011-2012, med utställningen i Kristianstads konsthall i direkt sikte. Som ett växelbruk mellan mörker och ljus men också som en utforskning av barndomens och det nutidas rum. Av detta som mäter in människans begränsade livslängd och det som tidlöst blir bestående. Men det handlar också om utvecklandet av en arbetsmetod där man samtidigt kan närma sig det avlägsna och känna aningen av en vision där man fritt kan använda sina tidigare erfarenheter. Att se för att se vidare!

Thomas Kjellgren

I flera av Yvonne Larssons målningar är landskapet en självklar utgångspunkt. Naturen kan förefalla både drömsk och innesluten, men den vilar alltid på en verklig och realistisk grund. Hennes landskap är på samma gång fullständigt genomsiktliga och mystiskt förtätade. Det är som om allting här ligger förankrat i ett allmängiltigt, historiskt minne, men där varje landskap också framträder som om det nyss upptäckts av det seende, kritiska ögat. I serier av små målningar – med titlar som Nysnö, Hövding, Nåd, Hoppers och Slump – arbetar hon med några återkommande motiv som förs rakt in i landskapet, som knyts till det; en indian till häst, träd som för tankarna till Wunderbaum, kyrkan, Edvard Hoppers laddade huskroppar o s v. Karaktäristiskt för Yvonne Larsson är att hon gärna öppnar en egen bildvärld för impulser från andra kulturer och religioner. Hon använder sig av olika, tidlösa symboler som, när de ingår i nya slumpartade sammanhang, får en helt annan räckvidd. De här bilderna kan sättas samman och varieras på flera olika sätt. Färgskalorna skiftar från det blåaktigt till det gröna och stundtals glider ett svagt, rosa skimmer över bildytan. Intuitivt anar vi som betraktare de samband som hon vill upprätta. Yvonne Larssons senaste måleri är beundransvärt ärligt. Här undersöker, och redovisar, hon hur färg, form, rymd, ljus och skugga kan gestaltas i utgångspunkt i en mycket påtaglig bild av en kringbyggd gård. Huskropparna är avbildade sedda snett uppifrån. Detaljerna få, färgen återhållsam. Endast några tunna, röda livslinjer vibrerar i de annars vita, blågrå, svarta husformerna. Det realistiska blir gradvis abstrakt form, allting reduceras ned till ett minimum av uttryck. I ett par andra målningar med samma motiv skiftar hon perspektiven, förändrar ljus- och formförhållandena så att de tidigare vita huskropparna nu istället framstår svarta och dovt laddade. Ur det avgränsade och kontrollerade kan hon ständigt utvinna nya och oanade möjligheter. Det är just i denna pendling mellan det välbekanta och det plötsligt nyupptäckta som Yvonne Larssons måleri får auktoritet.

Katalogtext 2003 Thomas Kjellgren, chef för Kristianstads konsthall