Galleri Aveny 15/1–31/1 2005
Tysta och självklara ligger de ensamma gårdarna i fyrtkantiga längor i Yvonne Larssons målningar. Ibland övertäckta med snö och ofta i ett perspektiv ovanifrån. Det är en del av vardagen där hon bor i skånska Grönhem. – Gården är en form för sig som är förborgad, på gott och ont. Det är väldigt spännande. Jag tycker om det vardagliga och att arbeta med det som finns i vardagen. Jag vill inte måla av utan använda mig av det. Gården bildar en fast punkt för många och står för trygghet. Hon såg massor genom bilfönstret på väg till Göteborg. – Det är oföränderligt, liksom. Det är bara årstiden som ger den ett nytt ansikte, den förblir i sin form som ett litet monument i sig. Yvonnes motiv är ofta utomhus med en horisont i ett avskalat landskap. – Det är ofta någon form av huskropp, men det är underordnat. Målningen beskriver något annat, stillhet och tomhet. – Jag vill skildra det som är viktigt utan att det är politiskt eller mycket blod. Det ligger ett värde i det ändå, mer ett värde än en tomhet som jag kan uppfatta i livet. I andra målningar av stillsamhet har hon målat en vacker urna mot en stor diffus bakgrund. – Den är fin och vacker i sig, inte tidlös men giltig. Någonstans hittar man en metafor som stämmer med ens tankar eller intentioner. Några målningar har motiv av hästar och ett porträtt av Clint Eastwood. – Han är jättecool, det är ett idolporträtt utan undermeningar. Han är tyst och slagfärdig. Hemåt kallar hon en målning av två ryttare i ett antytt platt landskap med horisonten långt bort. Hon rider själv och har hittat den längsta distansen man kan finna mot horisonten på land på Österlen. Yvonne målar i olja med en försiktig kolorit, ofta i lågmäld gråskala men kan kontrastera med bilder i starka färger och motiv av fartfyllda upplevelser. Bikers kallar hon en målning i lysande rött med ett motiv från en självupplevd resa till Kreta och tillbaka på motorcykel för två år sedan. Målad efter ett magiskt ögonblick tidigt på morgonen när dagens ljus ska födas. – Det är en paradox hos mig. Man vet förvånansvärt lite om sig själv. Ett av få porträtt är av en yngling med slutna ögon och ett indianhalsband runt halsen. Hans konturer är målade i rött. – Jag har hållit på med den länge och skärpt den. Det är ett starkt ljus som är roligt att arbeta med. Jag har drivit bilden till tydlighet. Hon har gjort en grafisk upplaga av screentryck efter fotografier från ruiner på Kreta, vävmönster från Turkiet, ryttare och sin motorcykel som hon ramat in i små cementformar, sammansmälta i glasugnen, för användning utomhus. En svit grafiska bilder har ett tema av fasader i storstad. JAN BERGMAN Hela artikeln>>
VILL HEDRA MINNET AV VÅLDETS OFFER
Yvonne Larsson målar urnor för att vi inte ska glömma
Att måla urnor har en speciell innebörd för Yvonne Larsson. Hon vill hedra offren för det meningslösa våldet. – Det började med mordet på Jon Hron i Kode. Jag ville göra något av det. Det blir lätt en pamflett men jag ville hedra hans minne i smyg, säger hon. Hon tycker om det rena måleriet och att göra något noggrant i kontrast mot den råa bakgrunden. – Det blir också som en metafor om människans utsida och bråddjup i mörker. När man tittar på målningarna är de rätt så vackra. Men får betraktarna reda på vad de betyder är det rätt så tragiskt. – Urnan är målad till hans minne, det är något fint. Så han inte blir bortglömd. Det är så många på vägen som blivit ihjälslagna och bortglömda. Det är så tragiskt och svårt att förhålla sig till. – Det är det mest positiva jag gjort. Hon kallar motiven Stilla och Bortom. De ingår i en svit på sju eller åtta som hon gjort genom åren. Dubbelmordet på två flickor på Hallandsåsen fick henne att göra en målning med två urnor som stod nära varandra. Det är inte så att hon målar sig sin frustration. – Nej, inte alls. Det kommer nya händelser nästan varje dag. Så obegripligt brutalt. Titlarna ger ingen ledtråd till den speciella betydelsen. – Jag vill tona ner det. Som konstnär är det lätt att få epitetet: Hon som målar krukor. Jag vill att det ska gälla hela problematiken i stället för specifika individer. Hon har målat urnan med en väldig lyster på underlaget som krackelerar i grönt och svart, det är olja på pannå. – Det gället att hitta ett läge där jag kan driva min skicklighet. Det är roligt att kunna använda sin kunskap rent tekniskt. Att hitta något exakt. När man sitter och tittar blir bilden nästan abstrakt. Är det verkligen en urna eller vad är det? Hon målar gärna bilder med hus och trädgårdar och vattenspeglingar, ofta enkla former som ligger ovanpå en abstrakt botten. – Alla mina bilder är motiv hemmavid, säger Yvonne Larsson som bor vid Gyllebosjön två mil väster om Simrishamn. – Jag ser de där reflexerna varje dag. Vardagen är väldigt närvarande i mina i bilderna, egentligen. – Det ser enkelt ut men tar lång tid. Det ska finnas en viss laddning i en bild. En fråga eller en gåta. Bilden ska bjuda in besökaren som ska bli nyfiken. Den herrgårdsliknande villan med veranda med en damm framför som dyker upp i ett vinter- och ett sommarmotiv är mormors och morfars gård i Skivarp. – Väldigt pampig på något sätt. Putsat men med balustrader i trä och dubbel trappa på framsidan. Det är en välordnad miljö som ger motiv i olja på duk. – Det där med park är kul. Det är precis som enarna är nykammade och ställer sig i givakt. Trädgård är ordnad natur. – Man ser tydliga skillnader mellan innanför och utanför trädgården. Det är förtjusande. Men hon har ett kluvet förhållande till sin egen. – Den är stor svårskött och tar mycket tid. Jag tänker att jag ska minska den, säger hon och pekar mot en mörk bild med konturerna av ett lövverk, Månskugga. – Det är platanen på natten. Om jag går till ateljén i månljus så ger trädet den skuggan på porten. Det har givit den här målningen men annars är min egen trädgård ingen inspirationskälla, jag tittar hellre på andras. – Jag tycker om symmetri. Yvonne Larsson har gått femåriga konsthögskolan i Malmö och hade Lars Nilsson som lärare. Hon gillar ett stramt och slätt underlag och gått över till att måla på trä. Men nu har dukarna kommit fram mer och mer sedan hon blev Iaspisstipendiat i Tyskland och upptäckte hur smidigt det är. – Det beror på hur duken är grunderad. Jag målar alltid flera lager med färg